ny månad – nytt liv

I går såg jag första omgången av andungar! Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser dem … det är lika roligt! De här har säkert varit ute nå’n vecka eller så, men som sagt, första gången jag såg dem. Det var två gruppen. En and-mamma hade åtta, och den andra fyra. Det såg så roligt ut med den lille som stod upp och försökte flaxa med “vingarna”.

Det är 1:a juni i dag, och det ser ut att bli en underbar dag. Juni känns fint, medan allt fortfarande är saftigt grönt och innan värsta hettan och fuktigheten kommer.

I juli ska jag få besök av min vän från Sverige. Första gången på tolv år som någon kommer och hälsar på. Hon är en barndomskamrat … vi har känt varandra se’n vi var, elva, tolv år. Det ska verkligen bli roligt! Hoppas det inte är alltför odrägligt varmt och fuktigt. Här är det luftfuktigheten som är värst. Man skulle kunna tro att i en kuststad, som den här, borde det vara väldigt blåsigt, men under sommarmånaderna har vi ingen vind alls. Utom under stormarna, förstås. Vi brukar alltid få “sluttampen” på alla orkaner de har i USA. Oftast är det inte så farligt, men vi har haft en del riktiga fulingar.

 

Långsamt

DSC_9843Våren har inte direkt varit explosionsartad här. I dag var det 10ºC och regn. De blommor man ser är mest i planteringar nere på sta’n.

Så här såg äppelknopparna ut härom dagen, så de lär nog vara i full blom i morgon. Kanske.

Det är i alla fall grönt och fint, och jag märker hur jag tar många fler bilder nu, jämfört med när allt är gråbrunt.

DSC_9801Kanadagässen är tidigt ute med sina små luddiga barn. Jag räknade in fjorton stycken när jag tog den här bilden — fördelat på två föräldrapar.

Man skulle kunna tro att Kanadagås skulle vara Kanadas nationalfågel, men så är det inte … det är Lommen. Sveriges är Koltrast. Det var nå’n omröstning förra året, för det var några som tyckte att det borde vara någon annan fågel, men Koltrasten vann överväldigande.

Hörde på vädret att de förutspår en varmare sommar än vanligt, med hög luftfuktighet. Det sistnämnda är vad som plågar mig mest. Jag är dålig på att hantera värme över huvudtaget, men när det är 98% luftfuktighet blir det rent outhärdligt. Vi flyttade hit i november 2008, så när sommaren kom 2009 fick jag en chock. Det är som att ha en varm, blöt filt över sig hela tiden. Vi har inte luftkonditionering här.

DSC_9798Det är gott om maskrosor. Dessa solar i  gräset … de ser ut som smilies.

Återkommer när jag har nå’t vettigt att skriva om 🙂

nytt kort

I dag kom mitt nya Permanent Resident Card (=Green Card). Det tog sin rundliga tid, mest på grund av ett slarvfel av mig. När vi gifte oss tog jag min mans efternamn, och jag måste ju ha samma namn på kortet som i mitt svenska pass.

Förra gången jag fick ett nytt kort (för att det gamla hade gått ut), var det en lång procedur att få ut det. Jag måste personligen infinna mig i den federala byggnaden här — bara att komma in där, få en namnskylt hängande om halsen, var en liten vetenskap i sig självt. Sedan fick jag skriva under flera dokument innan jag fick ut kortet.

Det kontoret är nu stängt och flyttat till provinsens huvudstad Fredericton, och jag var helt inställd på att åka dit för att hämta ut kortet. I stället dök det upp med vanliga posten och jag behövde inte skriva på någonting! De måste ha förenklat sina procedurer, och det är ju alltid positivt.

Nu när det är fixat, kommer vi förmodligen att åka till Calais, ME och göra lite “cross-border-shopping”. Inte för att vi behöver något, utan mest för att det är kul. Det tar bara en timma att köra till gränsen. Något jag alltid köper på mataffären där är Caesar dressing (Cardini’s). Den finns inte här — det finns många andra märken, men inte den. Jag gillar verkligen Caesar sallad. Med eller utan kyckling.

Calais, Maine är en mycket liten stad. Där finns en mataffär, Hannaford’s, Walmart och McDonald’s. Vill man verkligen shoppa loss ordentligt får man åka till Bangor, och det är längre. Det måste nästan inkludera en övernattning.

att lyckas i USA (!)

För ganska många år sedan, (jag inser just att det måste vara mer än åtta år se’n för vi bodde inte här i Saint John)  delade en svenska jag hade på Facebook en länk till en svensk TV-serie hon hade tittat på online.

Den hette “Svenskor som lyckats i USA”. Jag glömmer aldrig den titeln, för min första tanke, innan jag ens hade börjat titta, var *lyckats … vad innebär det egentligen?*

Jag tittade på två avsnitt och kände mig lätt illamående hela tiden. Det här var alltså svenska kvinnor, som på ett eller annat sätt fått tag på rika, amerikanska män och levde nå’n form av lyxliv där. Det må  väl kanske vara hänt, men de gav alla (jag tror de var fem) intryck av att inte ha några andra intressen utom att spendera makens pengar. Eventuellt också plastikoperationer och piercingar i den genitala regionerna av kroppen.

En av dem verkade trots allt lite hoppingivande; hon var fastighetsmäklare på Manhattan. Hon och maken hade en condo på Manhattan, men även ett hus utåt The Hamptons-hållet. När det visade sig att hon hade en heltidsanställd kock för sina hundar, då tappade jag hoppet om henne också. Varje morgon gav hon kocken instruktioner om hundarnas diet för de led tydligen av alla möjliga allergier.

De här damerna pratade bruten svenska när de blev intervjuade under showens gång. Efter första avsnittet tyckte jag det var lite märkligt att alla verkade komma från stockholmstrakten (dialekten), så jag frågade hon som delat länken. Visade sig att bara en av dem kom från Stockholm — tydligen hade de inte bara plockat upp nå’n slags amerikansk “brytning”, men även Stockholms dialekt, trots att de kom från Borås och alla möjliga ställen runt om i Sverige.

Man fick se lite av männen också, och det var rätt uppenbart att de hade dessa svenskor som “trophy wives”.

Jag tyckte det var ett rysligt program. Hoppas showen blev nedlagd och aldrig  visas igen.

Foto-promenad nere på sta’n

Vi fick lite bättre väder i förrgår, det var 21º och solsken. Bestämde mig för att ta med mig kameran och sticka ner på sta’n. Jag har alldeles för lite bilder av själva stadskärnan, som jag tycker så mycket om.

DSC_9568Min man hade en del ärenden att fixa med, så han släppte av mig vid King’s Square. Tog en bild av parken bara för att visa hur lite grönska vi har här. Man ser också gamla Tingshuset som nu är tomt. De har byggt ett nytt betongkomlex med blanka fönster — det tar upp ett helt kvarter. Nu vet ingen hur det blir med gamla Tingshuset, ingen vill pytsa in pengarna det skulle kosta att restaurera det. Synd, om de river det, för det är historiskt. Det finns en fantastiskt vacker spiraltrappa där inne. Jag var in där en gång och frågade om jag fick ta bilder av den och det fick jag.

courthouse_staircaseDSC_9590Största delen av bebyggelsen är rött tegel. Den gamla delen, som man lyckats spara, kallas Heritage area, och man ser på gatuskyltarna att man är där, för de är annorlunda än de vanliga, gröna. Det är rätt blandad bebyggelse i Saint John, som man kan se lite grand av här.

DSC_9589

Det höga huset i betong, är Bell Building (telefonbolaget), och under är ett hyfsat stort shopping-center. Om man tittar riktigt noga, till höger i bakgrunden på den här bilden, ser man vad som kallas Stone Church. En av de otaliga kyrkorna i sta’n. Den är Anglikansk och den enda i gotisk byggnadsstil.

Om jag går ut på balkongen här hemma och räknar alla kyrkobyggnader jag kan se så tror jag det är tolv, och då får man ta i beaktande att vi inte har utsikt ner till sta’n.

Jag frågade min man hur det var när han var ung, om det var 50/50 mellan Katoliker och Protestanter. Det var det inte, han trodde det var 30/70 här i sta’n. I provinsen (New Brunswick) var det nog 40/60. Alltså; den lägre siffran för Katoliker. Hur det är nu vet jag inte. En gång i tiden fanns det en väldigt livaktig, Judisk församling här, men nu finns bara trettio familjer kvar. Det finns dock en kombinerad synagoga/museum på Leinster Street. Det får bli en separat post.

DSC_9594Jag valde att vandra Germain Street, bort mot nya terminalen för kryssningsfartygen. I början är det en affärsgata, med många små gränder, mysiga kaféer och restauranger.

DSC_9607Längre fram blir det mer ett bostadsområde med “townhouses” … väldigt gamla hus som har renoverats varsamt och är jättefina. De kostar en fin slant också.

DSC_9597Traditionellt kyrktorn på Trinity Anglican, Germain Street.

Jag hade bara ett objektiv med mig, annars hade jag tänkt ta mera byggnadsdetaljer, som till exempel “gargoyles”. Slog mig just nu att jag inte visste vad gargoyle är på svenska så jag slog upp det. Blev inte mycket klokare, för det var ett ord jag aldrig sett förut:

SKRÅPUK (!)

 

Jag vill gärna inbilla mig ibland att jag kan alla svenska ord, men här fick jag på näbben 🙂

gargoyle

DSC_9631Hur som helst, så kom jag fram till nya terminalen, som för övrigt heter Diamond Jubilee Terminal.

 

handskrivning

I hela mitt liv har jag känt mig missnöjd med min handstil. Jag är vänsterhänt, men ingen har försökt tvinga mig att skriva med höger. Började skolan 1962, och vi tränade välskrivning, ibland med ett linjerat papper under, för att få “rätt” lutning på det hela. Min handstil var förmodligen okay, det var bara jag som inte tyckte den var tillräckligt vacker. Senare försökte jag imitera andra, som jag tyckte hade snygg stil. Det enda det resulterade i var att jag helt tappade min egen skrivstil. Inte blev det bättre av att jag lärde mig stenografi och jobbade med det under många år.

I mitten av nittiotalet kom Internet in i bilden, och sedan dess har jag knappt skrivit en rad för hand. Epost och text-meddelanden tog över. När jag försökte skriva fick jag kramp i handen, eftersom alla de små musklerna var helt otränade.

Några bekanta på Facebook har tydligen ett visst intresse för reservoirpennor. Vi pratade om det, jag sa att det var inget för mig eftersom jag är vänsterhänt. Jag kom ihåg hur jag hade provat mammas reservoirpenna när jag var ung, och det blev bara ett enda klet av det hela.

Nu fick jag reda på att utvecklingen sannerligen gått framåt på det här området, och jag blev jättesugen att prova. Köpte mig en Cross reservoirpenna. Jag har några Cross pennor sedan förut, jag är väldigt lojal mot mina märken, och dessutom så är det hög kvalitet.

fountain_finenibVilken underbar överraskning! Jag hade planerat att köpa snabbtorkande bläck, som de säger ska vara bra för vänsterhänta, men det behöver jag inte.

Nu behöver jag bara en brevvän! 🙂 Jag har hört att ungarna i skolan nu för tiden inte får lära sig skrivstil. Vet inte hur sant det är … jag tycker det låter lite märkligt, men kanske är det så. I så’na fall skulle ju inte en ung person kunna läsa vad jag skrivit.

Hallå!

DSC_9220I dag fick jag äntligen en bild på säsongens första murmeldjur! Är de inte för näpna! 🙂

Jag visste var utgången till hålan var, så jag har hållit koll, de gånger vi varit förbi där. Det finns gott om murmeldjur här — till och med här nedanför huset vi bor i, på gräsmattan, brukar det vara en del hål. Ibland har jag slängt ner jordnötter, då jag sett att de är ute, sent på eftermiddagarna.

DSC_9235Ett par bläsänder har anlänt … de har varit i dammen några dagar, men hela tiden utom räckhåll för min kamera. I dag blev det lite bättre. Det här är alltså en “American Wigeon”, i motsats till “Eurasian Wigeon”. De sistnämnda är de bläsänder vi har hemma i Sverige.

svårare

marmot_large
Marmot ~ Groundhog

Det visade sig bli svårare än jag kunnat föreställa mig, att hålla uppe två bloggar parallellt.

Min reguljära blog är den på engelska (Tassitus), och där tar jag del i en utmaning att göra ett inlägg per dag under 2016. Hittills har det gått väldigt bra, och i regel postar jag på morgonen, när jag fått första kaffet in i systemet.

Det egendomliga är att när jag gjort det, känns det tomt — jag kan för mitt liv inte komma på något att skriva om här Skulle kunna skriva samma sak här, fast på svenska, men jag har nå’t psykologiskt motstånd mot det. Det är därför det blir så långt mellan inläggen här. I början var jag väldigt entusiastisk, men det är som vanligt när det gäller mig.

Nu ska vi sticka ut i det vackra vårvädret, även om det inte är varmt … bara fyra plusgrader. Förhoppningsvis får jag se något murmeldjur (bilden ovan). Vid den här tiden förra året hade jag redan sett flera stycken. Det är ganska kul med “Memories-funktionen” de har på Facebook, där man kan se vad man sa eller gjorde på ett visst datum.

 

 

uppehåll

I dag regnade det inte … så mycket. Bara spridda skurar. En liten stund var det hagel. Men på det stora hela, så var dagen rätt okay vad vädret beträffar.

Vi tog tillfället i akt och stack ut. Vi har haft regnstormar som avlöst varandra, och i morgon blir det snöbyar (!).

När vi kom ut till stranden var det bara en timme till högvatten, och vindarna var fortfarande ganska kraftiga, så det var lite vågor. Ingenting mot i går, då många vägar fick stängas av, men ändå.

I parken träffade jag på en grupp på fem rådjur. Den här bilden tyckte jag blev fin, eftersom man ser svansen 🙂

DSC_9009-min

ingen risk

att jag någonsin kommer att prata så här:

Intervju

Den här intervjun är från 1957. Hon blev vald till “Fröken Sverige” 1951. Jag har inte gjort någon undersökning för att se när hon lämnade landet,  men det kan alltså inte röra sig om mer än sex år.

När det gäller att “glömma bort” sitt modersmål, så används ofta den här intervjun som ett avskräckande exempel.

Jag var så gammal när jag flyttade så jag är inte i riskzonen på något sätt. Ändå måste jag dela med mig något som jag skäms över, fruktansvärt. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det:

När jag kom hem första gången, efter närapå åtta år, hade jag varit vaken väldigt länge. När jag bokade flyget var jag överdrivet optimistisk, och trodde att jag skulle kunna vara vaken ‘hur länge som helst’ utan vidare. Jag hade elva timmar att vänta i Reykjavik, flyg till Kastrup och tåg mitt i natten till Lund. Brydde mig inte ens om att räkna ut hur många timmar jag hade varit vaken sedan jag lämnade Saint John.

När vi kom fram till Pernillas, det första jag gjorde var att kontakta min man, via hennes dator. Han och jag pratade en kort stund, jag slog av datorn och gick ut i köket till Pernilla för att be henne om en lapp med lösenordet till wifi.

Jag vet inte vad som hände i hjärnan där, men vad jag sa till henne var “Could you, please, jot down the key for the wifi so that I have it tomorrow morning?!” I samma sekund som den meningen kom över mina läppar så insåg jag vad jag sagt, och jag ville bara dunsta upp i ånga, eller kravla under någon sten! Inte nog med det, utan hon svarade “Sure, no problem!” 🙂

Det här glömmer jag aldrig, för jag kände mig som en total fårskalle, och jag kan bara försvara mig med att jag var så fruktansvärt trött, och att jag gick direkt från att ha pratat med Gerry på engelska. Synapserna arbetar långsammare när man är trött.

Kanske det var karma — jag fick mitt straff för att jag gjort mig lustig över ovanstående intervju 🙂. Det har aldrig hänt igen … inte minsta ord, och jag har pratat mycket i telefon med kompisar hemma.

I FB gruppen såg jag någon ung människa som var på väg att flytta … hon undrade hur hon skulle göra för att inte glömma bort svenskan! Hon fick många svar (på perfekt svenska), från folk som bott utomlands i fyrtio år. I dagens läge, med Internet, Skype och alla andra möjligheter, tror jag inte risken är särskilt stor att hon skulle glömma bort sitt eget modersmål.

Min morbror hade varit i USA 42 år när han kom hem första gången. Det var 1967. På den tiden fanns det ju ingenting av all den elektronik vi har idag, och de pratade aldrig svenska hemma. Hans dotter — min kusin — kan inte ett ord. Han sa att så fort de landade på Arlanda, och han hörde svenska talas igen, kom alltihop tillbaka. Han var tjugo år när han flyttade.