Mustigt Språk

Jag tittade på hela TV-serien Sopranos, från första till sista episoden. Det var innan jag flyttade, tror den började 2000 i Sverige. I den serien var språket “mustigt”, för att uttrycka sig milt, men det var inget jag lyfte på ögonbrynen över. Jag har hört värre på svenska.

När jag flyttade hit, fanns det kanaler där man “blippat ut” varenda svordom, så i stället för fuck sa det “beep”. När jag hörde det — och det var helt nytt för mig — tänkte jag ofta på Sopranos. Tur för dem att serien inte gick på en av de kanalerna utan HBO, där man inte ägnade sig åt något beep. Vilket jobb de skulle ha haft!

Svordomar och liknande, är ett kapitel för sig, på olika språk. Det tar tid innan man får någon känsla för hur pass kraftfulla eller grova de är, även om man kan orden. “Helvete”, är ganska kraftfullt på svenska, medan “Hell” här knappt är ett riktigt svärord. “Bloody”, vet jag fortfarande inte om det är milt eller grovt. Det kanske beror lite på vem man pratar med också.

Ett intryck jag har, och det här är helt personligt, är att folk i allmänhet här, verkar vara mer känsliga för svordomar och liknande. Man får nästan känslan att skulle man säga “the F-word” rakt ut så skulle de svimma eller ramla omkull. I stället säger man “dang”, “darned”, “friggin'” och så vidare, precis som vi säger “jäklar” i stället för “djävlar”.

Mötte en bekant för en tid sedan. Vi stod och pratade på en parkeringsplats, när någon gjorde en våldsam rivstart alldeles bredvid oss. Helt spontant, utan att jag hann tänka innan, hoppade orden “What the fuck?!” ut ur min mun. Hon blev helt chockad och tappade hakan! Jag menar verkligt chockad, jag överdriver inte! Okay, visst låter det kanske ovårdat eller obildat, men graden av förvåning stod inte i någon rimlig relation till vad jag hade sagt.

Jag använder väldigt få svordomar på svenska — jag behöver inte — men ibland uppkommer situationer när man vill ta till kraftuttryck och krydda språket lite. Om en vedtrave ramlar över mig, så vill jag nog ta till något kraftigare än “fy sjutton”!  Så’na gånger svär jag helst på svenska. Min man har nu lärt sig vad “faan” innebär. Han och jag började prata om det här när jag såg hockeyspelaren Satan 🙂 första gången. Har för mig han spelade för Boston Bruins då. Jag fann det utomordentligt lustigt att se Satan glida omkring på isen.

Advertisements

Är man samma person?

Under de tolv år jag bott i Kanada, och följaktligen bara pratat engelska, har jag ofta frågat mig själv: ”Är jag samma person på engelska som på mitt modersmål?” Jag tror inte jag är det. Spelar ingen roll, nästan, hur länge man pratat det andra språket … det är ändå nå’t som fattas. Det är förmodligen annorlunda om man flyttar som barn, eller väldigt ung. Det finns vissa ord och uttryck på ens modersmål … ord som man visserligen kan översätta rakt av, men ändå innefattar så mycket mer än den exakta betydelsen. En gång träffade jag en svenska i Quebec … hon bodde med sin fransktalande familj i Montreal … vi pratade om just det här, och hon sa: ”Visst känns det härligt att kunna säga ‘jag blir så jävla LESS!!!’”  🙂  Visst, “I get so fed up”, är samma sak men ….  Hon hade en stor hund som hon gett namnet Älskling. Kändes lite märkligt när man ropade på honom!

Hur som helst, i början trodde jag att det var bara jag som kände det så här, men sedermera har jag läst flera expat-bloggar som tagit upp samma sak, så jag är inte ensam.

ingen risk

att jag någonsin kommer att prata så här:

Intervju

Den här intervjun är från 1957. Hon blev vald till “Fröken Sverige” 1951. Jag har inte gjort någon undersökning för att se när hon lämnade landet,  men det kan alltså inte röra sig om mer än sex år.

När det gäller att “glömma bort” sitt modersmål, så används ofta den här intervjun som ett avskräckande exempel.

Jag var så gammal när jag flyttade så jag är inte i riskzonen på något sätt. Ändå måste jag dela med mig något som jag skäms över, fruktansvärt. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det:

När jag kom hem första gången, efter närapå åtta år, hade jag varit vaken väldigt länge. När jag bokade flyget var jag överdrivet optimistisk, och trodde att jag skulle kunna vara vaken ‘hur länge som helst’ utan vidare. Jag hade elva timmar att vänta i Reykjavik, flyg till Kastrup och tåg mitt i natten till Lund. Brydde mig inte ens om att räkna ut hur många timmar jag hade varit vaken sedan jag lämnade Saint John.

När vi kom fram till Pernillas, det första jag gjorde var att kontakta min man, via hennes dator. Han och jag pratade en kort stund, jag slog av datorn och gick ut i köket till Pernilla för att be henne om en lapp med lösenordet till wifi.

Jag vet inte vad som hände i hjärnan där, men vad jag sa till henne var “Could you, please, jot down the key for the wifi so that I have it tomorrow morning?!” I samma sekund som den meningen kom över mina läppar så insåg jag vad jag sagt, och jag ville bara dunsta upp i ånga, eller kravla under någon sten! Inte nog med det, utan hon svarade “Sure, no problem!” 🙂

Det här glömmer jag aldrig, för jag kände mig som en total fårskalle, och jag kan bara försvara mig med att jag var så fruktansvärt trött, och att jag gick direkt från att ha pratat med Gerry på engelska. Synapserna arbetar långsammare när man är trött.

Kanske det var karma — jag fick mitt straff för att jag gjort mig lustig över ovanstående intervju 🙂. Det har aldrig hänt igen … inte minsta ord, och jag har pratat mycket i telefon med kompisar hemma.

I FB gruppen såg jag någon ung människa som var på väg att flytta … hon undrade hur hon skulle göra för att inte glömma bort svenskan! Hon fick många svar (på perfekt svenska), från folk som bott utomlands i fyrtio år. I dagens läge, med Internet, Skype och alla andra möjligheter, tror jag inte risken är särskilt stor att hon skulle glömma bort sitt eget modersmål.

Min morbror hade varit i USA 42 år när han kom hem första gången. Det var 1967. På den tiden fanns det ju ingenting av all den elektronik vi har idag, och de pratade aldrig svenska hemma. Hans dotter — min kusin — kan inte ett ord. Han sa att så fort de landade på Arlanda, och han hörde svenska talas igen, kom alltihop tillbaka. Han var tjugo år när han flyttade.

 

Mello?

Ordet «mello» började förekomma mer och mer i min Facebook-ström, så till slut var jag tvungen att läsa, för att se vad de pratade om. Melodifestivalen! Det hade jag aldrig kunnat räkna ut.

Efteråt har jag funderat på om vi svenskar är kvickare på att göra upp så’na här “smeknamn” (i brist på bättre ord) än andra? «Fejjan» är ett annat ord som dyker upp … Facebook! Om man kallar Facebook för Fejjan, kan man ju fråga sig vad de kallar Twitter 🙂

Hemma i min stad finns en badstrand som heter Smitingen. De yngre generationerna refererar nu till stranden som «Smittan». Man vill bara dö när man hör det.

Jag har lyssnat på en sång från “mellon” … Frans, heter han och sången “If I were sorry”. Läste på Twitter (tror jag det var), att en del hade ifrågasatt «were». De tyckte det skulle vara «was» … ‘If I was sorry’ … så tydligen har många missat den fina, svenska konjunktivformen «vore». Det är ju enda gången I kan få were efter sig … I were = jag vore.

För långt?!

Mycket har skrivits om engelskans inblandning i svenskan. Det är väl som det är med den saken — alla språk utvecklas och förändras hela tiden, så jag brukar vara rätt överslätande … för det mesta.

I dag läste jag en artikel om barnuppfostran. Jag vet inte varför jag läste den; jag har inga barn och vid sextio års ålder har jag inga planer på att skaffa några. Det vore ju en biologisk sensation i sig 🙂.

Hur som helst, den här gången blev jag faktiskt irriterad på engelskans inblandning, eftersom betydelsen inte var helt uppenbar! Oftast förstår man ju vad de menar, som till exempel när de säger att «någon har blivit draftad till NHL», men här fick jag verkligen tänka till.

Gång på gång i artikeln pratades det om att “curla” sina barn … att man skulle undvika att “curla” sina barn. Det enda jag kan komma på är att det måste ha nå’n association till curling — att överbeskydda eller lägga allt till rätta för dem … ungefär som när de borstar framför stenen i curling.

Jag tycker det var långsökt i alla fall, och förhoppningsvis var det bara just den här skribenten, så att det inte är något utbrett begrepp. Om det är utbrett så må det ju vara hänt, och vi får lära oss att leva med det. Det finns så många andra, större saker att ondgöra sig över.

cottonswab“Topsa” (eller är det topza?) är tydligen det som poliserna gör när de tar DNA prov på misstänkta (DNA swab). Det trodde jag var ett skämt första gången jag åkte hem 2011, men det var allvar. Nu har jag sett ordet flera gånger i svenska deckare jag läst.

fler ord

Förra postens title var “Words don’t come easy”, och ibland gör de verkligen inte det.

Det finns ett ord i engelskan som alltid får mig att småle nu för tiden: «epitome».

Jag tycker om att läsa lite innan jag somnar, så jag har alltid en bok på gång. De första, cirka tio, åren här i Kanada, läste jag uteslutande på engelska (om ingen var snäll nog att skicka mig en svensk roman till jul eller så). Continue reading “fler ord”

Franska

raccoon_mcduffDen 4:e maj 2004 kom jag till Quebec City. Gerry (som han heter på riktigt), hade ett hus i en liten förstad till QC, väldigt idylliskt. Det var en härlig tid att komma; våren i full gång … jag såg djur och fåglar jag aldrig hade sett i hela mitt liv (murmeldjur till exempel, tvättbjörnar och “blue jays”).

poolMånga gånger hade han understrukit att det bara var franska som gällde där i Quebec, men ändå hade det nog inte sjunkit in hos mig … Continue reading “Franska”