ingen risk

att jag någonsin kommer att prata så här:

Intervju

Den här intervjun är från 1957. Hon blev vald till “Fröken Sverige” 1951. Jag har inte gjort någon undersökning för att se när hon lämnade landet,  men det kan alltså inte röra sig om mer än sex år.

När det gäller att “glömma bort” sitt modersmål, så används ofta den här intervjun som ett avskräckande exempel.

Jag var så gammal när jag flyttade så jag är inte i riskzonen på något sätt. Ändå måste jag dela med mig något som jag skäms över, fruktansvärt. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det:

När jag kom hem första gången, efter närapå åtta år, hade jag varit vaken väldigt länge. När jag bokade flyget var jag överdrivet optimistisk, och trodde att jag skulle kunna vara vaken ‘hur länge som helst’ utan vidare. Jag hade elva timmar att vänta i Reykjavik, flyg till Kastrup och tåg mitt i natten till Lund. Brydde mig inte ens om att räkna ut hur många timmar jag hade varit vaken sedan jag lämnade Saint John.

När vi kom fram till Pernillas, det första jag gjorde var att kontakta min man, via hennes dator. Han och jag pratade en kort stund, jag slog av datorn och gick ut i köket till Pernilla för att be henne om en lapp med lösenordet till wifi.

Jag vet inte vad som hände i hjärnan där, men vad jag sa till henne var “Could you, please, jot down the key for the wifi so that I have it tomorrow morning?!” I samma sekund som den meningen kom över mina läppar så insåg jag vad jag sagt, och jag ville bara dunsta upp i ånga, eller kravla under någon sten! Inte nog med det, utan hon svarade “Sure, no problem!” 🙂

Det här glömmer jag aldrig, för jag kände mig som en total fårskalle, och jag kan bara försvara mig med att jag var så fruktansvärt trött, och att jag gick direkt från att ha pratat med Gerry på engelska. Synapserna arbetar långsammare när man är trött.

Kanske det var karma — jag fick mitt straff för att jag gjort mig lustig över ovanstående intervju 🙂. Det har aldrig hänt igen … inte minsta ord, och jag har pratat mycket i telefon med kompisar hemma.

I FB gruppen såg jag någon ung människa som var på väg att flytta … hon undrade hur hon skulle göra för att inte glömma bort svenskan! Hon fick många svar (på perfekt svenska), från folk som bott utomlands i fyrtio år. I dagens läge, med Internet, Skype och alla andra möjligheter, tror jag inte risken är särskilt stor att hon skulle glömma bort sitt eget modersmål.

Min morbror hade varit i USA 42 år när han kom hem första gången. Det var 1967. På den tiden fanns det ju ingenting av all den elektronik vi har idag, och de pratade aldrig svenska hemma. Hans dotter — min kusin — kan inte ett ord. Han sa att så fort de landade på Arlanda, och han hörde svenska talas igen, kom alltihop tillbaka. Han var tjugo år när han flyttade.

 

Advertisements